Död tills mörkret faller - Charlaine Harris

Nu har jag påbörjat nästa Vampyr-serie. Jag har sedan tidigare avverkat twilight-böckerna, och dom gillade jag skarpt.

Idag blev jag klar med "Död tills mörkret faller" av Charlaine Harris. Det är dessa böcker som tv-serien True Blood är baserade på.

Jag ska erkänna, jag har inte sett True Blood... trots godingen Alexander Skarsgård. Nu är jag lite nyfiken på att se den. Fast jag får nog lov att läsa ett par av böckerna innan jag ger mig på att försöka se säsong ett. Jag är ju väldigt envis när det gäller att först läsa boken och sen se filmen eller serien. När det är serier är det lite lurigare, för då kan de helt plötsligt börja mixa och hoppa lite i handlingen. Kanske inte själva huvudstoryn, men ibland sker det småsaker som händer på ett väldigt logiskt ställe i boken och på ett för filmregissörerna logiskt ställe i filmen. Bara det att för min del tycker jag inte att det är lika logiskt. Jag är mer på författarens sida.


Ja till själva boken nu då. Storyn gillar jag. Vampyrer är en fängslande overklig värld. Det var lite svårt för mig att på en gång släppa hur vampyrer ska vara enligt twilight och köpa hur de ska vara enligt True Blood. Men efter ett tag kommer jag in i det och nu är det True Bloods vampyrvärld jag är fängslad av.

Det är väldigt mycket sex i böckerna. Det roliga var att när jag köpte böckerna stod jag och pratade lite med expediten på bokhandeln. Hon undrade om jag hade läst dom (vilket var lite konstigt i och med att jag precis köpte dom...). Själv hade hon inte gjort det och var lite nyfiken på dom. Jag sa att jag egentligen inte visste så mycket om dom men att jag har hört av andra att gillar du twilight så gillar du nog dessa. Men att det är en skillnad, jämfört med det lite präktiga i Twilight är det betydligt mer sexakter i dessa. Med facit i hand av bok ett kan jag inte annat än hålla med.

Jag kommer nu ge mig på bok nummer två i serien, Levande död i Dallas.

Utan onda aningar & I det fördolda av Jan Sverre Syvertsen

Jag har läst två kriminalare av den norska författaren Jan-Sverre Syvertsen.

Handlingen är i allra högsta grad trolig och väldigt aktuell. Den första tar upp ämnet, unga flickor och internet. Historierna är spännande och det finns många olika vinklar som skapar olika misstankar om vem den skyldige är. En av huvudpersonerna är en stark ung polis i Norge, men med en bakgrund som kan förklara den starka ytan. En bakgrund som man får en smakbit av i första boken, men där mer detaljer kommer fram i den andra boken. Den andra huvudpersonen är en psykolog, som lever det goda livet efter ett arv från sina föräldrar. Han har allt, man kan köpa för pengar. Jobbar inte för att han behöver utan för att han vill. Till en början inte så mycket men i den andra boken har han förändrat sin jobbsituation en hel del.

Av eget intresse och lite nyfikenhet hjälper han polisen i brott där brotten inte är av impulskaraktär och där gärningspersonen har en intressant bakgrund

Som vanligt när det kommer till kriminalromaner kan jag ibland få en irriterande känsla när jag kommer till slutet på boken, att slutet är lite för tunt. Att jag hade velat veta mer och att slutet ibland är alltför enkelt. Framför allt den första boken hade ett sånt slut. Slutet var kanske logiskt och behövde inte någon vidare fördjupning. Men ibland vill jag inte att det ska vara så enkla slut, så abrupta. Det blir inte så verkligt alla gånger. Men i och för sig, storyn är slut så varför inte bara kapa allt?

Vissa gånger i den andra boken fick jag känslan av att jag hade missat något. Som att det inte var bok nummer två utan kanske nummer tre, i en fristående serie jag läste. För min del behöver jag läsa dessa fristående serier i rätt ordning. För även om man inte behöver så kommer det alltid en liten återkoppling till tidigare händelser. Det kan vara en mening som syftar tillbaks till hur psykologen tidigare hjälpt poliserna med en viss typisk sak, som då var med i bok ett. Men ibland kom det hänvisningar till fall som borde ha skett efter första boken, men som inte var med i bok nummer två. Kanske ett smart skrivtips för att få historien att löpa framåt, men ändå lite frustrerande.

Jag ser dock fram emot att läsa bok nummer tre, Sekten, om dessa karaktärer.

Rymd utan stjärnor - Jonas Moström

Den fjärde boken i kriminalserien om Johan Axberg, kriminalkommissarie och hans vän läkaren Erik Jensen i Sundsvall.

Det här är en serie jag gillar. Vet inte riktigt varför. De påminner om många andra i samma fack. Det är i Sverige, i en lite mindre stad, lite privatliv, spelet på en polisstation och ett sjukhus osv, grunden i historien är inte unik, men jag har fastnat. Jag ser redan fram emot hans nya, fast den har jag inte införskaffat än, så det får ta ett litet tag.

Det är en bra balans mellan kriminalhistorien och de goda vännernas mer eller mindre ordnade privatliv. I denna bok har vännen Erik det rätt jobbigt. Det är inte bra hemma, han har satt sig i en situation han inte vill offentliggöra och brottet kommer inte helt oväntat väldigt nära honom och vänskapen med kommissarien Johan blir prövad och allt är inte lätt.

Men som sagt, jag vill väldigt gärna läsa nästa bok!

När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var - Jessica Andersson

Jag tyckte om den här boken. Den kanske inte var den mest välskrivna, eller den med en handling som var lätt att följa och hänga med i. Men samtidigt blir det en del av djupet. En historia om hur barndomen, ungdomen och början på vuxenlivet ter sig är inte alltid lätt att återge kronologiskt för att själva kärnan i historien ska kunna berättas.

Jag kan bli så arg på hur samhället tänker när det gäller utsatta barn. Vem som får skulden till vad som händer, hur vuxna tillåts manipulera och vara själviska. Usch...

Jag reagerade främst på en sak när jag läste boken, på hur Jessicas fosterföräldrar behandlade henne. Hur de gjorde skillnad på sina egna barn och henne. Vissa saker är omedvetet och det är inte så mycket att säga något om, det är en svår situation, även för fosterföräldrarna. Men det var så mycket medvetet... vid julklappsutdelningen, där Jessica inte öppet kan få samma present som de "riktiga" barnen. Glädjen över presenten skuggas helt över hur den delades ut. Tur för henne att hon tillslut fick en fosterfamilj som tog henne till sig av rätt anledningar.

Den farliga leken av Mari Jungstedt

Nästan ikapp med mitt läsmål igen, bok nummer 27 avklarad och det är i slutet på vecka 28 nu. Får hoppas på ett par pigga bussturer fram och tillbaks från jobbet i nästa vecka plus lite tid på tåget fram och tillbaks till Linköping till helgen. Mer än en bok ska jag då hinna med, kanske två och då är det inte långt kvar tills jag prickar antalet med veckonumret igen.

Har precis läst ut Mari Jungstedts senaste, Den farliga leken. Jag vet inte riktigt varför, men jag gillar dessa böcker. De är kanske inte de mest välskrivna och har kanske inte den bästa berättelsen, men de är lättsamma, trovärdiga rollkaraktärer och härliga geografiska skildringar, främst från Gotland.

Den här gången var det inte alltför längesen jag  tillbringade lite tid med karaktärerna i hennes böcker. Förra boken lästa jag i början på året. Så jag behövde inte så mycket tid för att återkomma till vad som hänt i deras liv sen sist. Sen insåg jag att jag hade glömt en del från de allra tidigaste böckerna. Men det kanske är mänskligt.

Jag blev grymt besviken på filmatiseringen av dessa böcker. Karaktärerna var förändrade, kommissarien fick inte heta Anders Knutas och de var väldigt tafatt agerande. Jag kan förstå de som inte vill läsa böckerna efter att ha sett någon av filmerna.

Bok nr 2 avklarad

Bok två för semestern är utläst för ett par dagar sen.

Den man älskar av Emily Giffin. Det var en rätt medioker bok, inte speciellt rolig, spännande eller intressant. Den var knappt ens lättläst som så många andra i genren. Jag brukar rekommendera böcker av den här sorten när man inte vill behöva tänka  när man läser. Den här får en dock att tänka, på allt annat.

 Så nu har jag hoppat på en annan bok istället. Helt annan stil, så vi får se vad jag tycker om den när jag är klar!

Höstoffer av Mons Kallentoft

Har läst ut en bok hittills på semstern, Höstoffer av Mons Kallentoft.

Det är den tredje boken jag läser av Mons, och den tredje boken av (hittills) fyra om kriminalaren Malin Fors vid Linköpings polisen.

Jag har bestämt mig för att jag gillar böckerna. De är speciella, Mons har ett speciellt sätt att berätta på. Det är inte bara en vanlig kriminalhistoria rakt upp och ner, utan han har alltid med ett annat perspektiv. Han har även med synen från offret och en berättelse av mördarens liv. Jag gillar det, det är orealistiskt men samtidigt något som skapar en annan dimension. Dessutom är skildringen av Malin Fors fenomenal. Den är tragisk och hård, men förstålig och berörande. Det är uppfriskande att det är en kvinnlig kommissarie, att det inte är en lycklig skildring, men att det olyckliga har en realistisk snårig förklaring. Allt är inte svart men inte heller vitt.

Jag funderar inte på om, utan när det är dags att greppa fjärde boken, Vårlik som redan finns ute i butikerna. Men tills dess, en "rosa" roman om kvinna i 30 års åldern, med lycklig karriär och faktiskt även lyckligt kärleksliv, verkar inte heller dricka för mycket rödvin, men ändå förvirrad, ett gammalt ex har kommit in i bilden. Alltså en typisk chiclit litteratur för lata semster dagar. Den heter "Den man älskar" av Emily Giffin och jag hoppas snart att den är färdigläst så jag kan gripa an en mer givande bok...