Jag har läst två kriminalare av den norska författaren Jan-Sverre Syvertsen.
Handlingen är i allra högsta grad trolig och väldigt aktuell. Den första tar upp ämnet, unga flickor och internet. Historierna är spännande och det finns många olika vinklar som skapar olika misstankar om vem den skyldige är. En av huvudpersonerna är en stark ung polis i Norge, men med en bakgrund som kan förklara den starka ytan. En bakgrund som man får en smakbit av i första boken, men där mer detaljer kommer fram i den andra boken. Den andra huvudpersonen är en psykolog, som lever det goda livet efter ett arv från sina föräldrar. Han har allt, man kan köpa för pengar. Jobbar inte för att han behöver utan för att han vill. Till en början inte så mycket men i den andra boken har han förändrat sin jobbsituation en hel del.
Av eget intresse och lite nyfikenhet hjälper han polisen i brott där brotten inte är av impulskaraktär och där gärningspersonen har en intressant bakgrund
Som vanligt när det kommer till kriminalromaner kan jag ibland få en irriterande känsla när jag kommer till slutet på boken, att slutet är lite för tunt. Att jag hade velat veta mer och att slutet ibland är alltför enkelt. Framför allt den första boken hade ett sånt slut. Slutet var kanske logiskt och behövde inte någon vidare fördjupning. Men ibland vill jag inte att det ska vara så enkla slut, så abrupta. Det blir inte så verkligt alla gånger. Men i och för sig, storyn är slut så varför inte bara kapa allt?
Vissa gånger i den andra boken fick jag känslan av att jag hade missat något. Som att det inte var bok nummer två utan kanske nummer tre, i en fristående serie jag läste. För min del behöver jag läsa dessa fristående serier i rätt ordning. För även om man inte behöver så kommer det alltid en liten återkoppling till tidigare händelser. Det kan vara en mening som syftar tillbaks till hur psykologen tidigare hjälpt poliserna med en viss typisk sak, som då var med i bok ett. Men ibland kom det hänvisningar till fall som borde ha skett efter första boken, men som inte var med i bok nummer två. Kanske ett smart skrivtips för att få historien att löpa framåt, men ändå lite frustrerande.
Jag ser dock fram emot att läsa bok nummer tre, Sekten, om dessa karaktärer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar